Jag måste göra någonting tänkte Alicia där hon låg i den lilla dragiga stugan , vinden ven runt väggarna så att det till och med drev in snö under takåsarna. Alicia försökte hålla värmen med hjälp av alla gamla avlagda kläder som fanns i stugan, men inte var det mycket. Hon och hennes far hade varit mycket fattiga, de få pengar fadern fått in på sitt arbete i de djupa skogarna räckte inte till mycket. Men trots detta så hade de klarat sig, med nöd och näppe. Men hon levde, hennes leder protesterade mot kylan, fingrar och tårna värkte, tårarna förblindade henne där hon låg. Där tårarna hade runnit ner på de gamla trasorna under henne bildades is. Jag måste göra någonting tänkte hon igen. Men när magen inte fått något i sig på flera dagar och kroppen är alldeles stel av köld då är det inte lätt att ta sig för något. Men långt in i Alicias hjärna bildades en tanke, - Jag måste söka upp andra människor, tänkte hon. Ska bara sova lite först…

Historien om Alicia kunde varit slut här men denna lilla varelse långt ut i de dalsländska skogarna vägrade att ge upp! Så när nästa morgon grydde vaknade hon, gned sina frost skadade leder och klädde sig i alla de kläder som hon hade där i stugan. Inte blev det vackert men det tänkte hon inte på, allt som rörde sig i hennes lilla huvud var att ta sig ur skogen och fram till bebodda marker. Kanske fanns det någon som visste vem hon var, kanske fanns det någon som var hennes släkting där ute. Dessa tankar var det som denna morgon fick den lilla att ge sig ut i skogen, bort från hemmet och alla minnen som fanns runt det. Det enda hon tog med sig, förutom det hon hade på sig var en liten näverkont att förvara vatten i och en liten sliten almanacka från 1901. Fadern hade alltid sagt att 1901 var året han och modern gift sig och för övrigt så skulle det alltså vara det år då Alicia föddes. Almanackan var mycket vacker, formad som en solfjäder med sju olika blad, förgylld med bladguld och mycket dyrbar, alldeles för fin för att en simpel skogshuggare skulle ha den i sitt hem, på baksidan av densamma stod det med en mycket sirlig vacker stil ett kvinnonamn, det visste Alicia, men eftersom hon inte kunde läsa så visste hon inte vad namnet var. Dock visste hon att det var hennes mors namn, men eftersom fadern aldrig nämnt moderns namn så visste Alicia inte vad hon hette. Men trots att hon var nästan helt borta av köld och hunger så visste hon att denna lilla tingest kanske kunde vara till hjälp i hennes framtida "jakt" på hennes släktingar.

Så hon gav sig iväg. Det gick inte fort att ta sig fram i den hårt packade snön, snön virvlade omkring så hon inte ens såg en meter framför sig. Kölden och hungern drev på Alicia att trots allt fortsätta framåt, måste fortsätta gå, tänkte hon, framåt, framåt… Och med vinden vinande runt kroppen, slitande i de tunna trasorna så kämpade hon på framåt i snön. Hon gick länge och dagsljuset började dala, var skulle hon tillbringa natten? Var skulle hon få tak över huvudet och lite värme till sin stela lilla kropp? När mörkret slöt sig tätare och tätare runt Alicias lilla frusna kropp insåg hon att hon inte klarade av att fortsätta, hon såg absolut ingenting! Utan att veta var hon befann sig så satte hon sig bara ner invid en trästam och i hennes utmattade tillstånd så sjönk hon snabbt in i en dvalaliknande sömn. Hon hade tur denna natt, det var blidväder, och temperaturen stannade på ovansidan av nollstrecket! Alicia vaknade av att fingrarna värkte, så som endast kroppsdelar som varit nära att förfrysas kan värka. I ett dvalaliknande tillstånd upptäcker hon att hennes fingrar är inneslutna i en ljuvligt varm päls av något slag, - Jag har dött, och kommit till himlen var hennes första tanke. Men när hon legat på detta sätt ett par minuter så var hon tvungen att vrida lite på sig, kroppen protesterade vid minsta rörelse och lederna hotade att sprängas om hon rörde sig mer. Istället öppnade hon ögonen och bilden som fanns framför henne gjorde att hennes hjärta tog ett ovanligt högt skutt!

Fällen, som hon haft sina frusna händer i var ingen fäll! Det var ett mycket stort långraggigt djur som på en decimeters avstånd verkade likna en varg! Alicia kände sig som om hennes sista stund var kommen, skulle hon dö?, här och nu??? Hon vågade inte röra sig en tum utan låg blickstilla och kikade på det underliga djuret. Allt hon kunde se var all denna otroligt lurviga päls som i vintervinden fladdrade som en fana. Ögonen på djuret var isblå och de tittade obönhörligen på Alicia. Efter en stund var hon helt enkelt tvungen att röra på sig. Så fort hon makade sig iväg en liten bit formligen "flög" djuret ifrån henne. Det stannade dock inom ett par meter och betraktade henne misstänksamt. Alicia tvingade sin sargade kropp att sitta upp och med stöd för ryggen mot stammen av en knotig gammal björk så lyckades hon bli sittande. Hela tiden följde hon "djurets" rörelser, för att se om det eventuellt tänkte äta upp henne. "Djuret" däremot hade tydligen tröttnat på att hålla ögonen på henne, det satt till hälften vridit från henne och slickade sitt ena framben. Nu kunde hon åtminstone se varelsen ordentligt. "Det" var cirka 80 centimeter högt från mark till huvud, hade ett huvud som på något sätt påminde henne om de godisstrutar hennes far alltid hade med sig från sina resor in till "byn". Öronen var stora och hängde på ett lustigt sätt ner över djurets ögon. Svansen var enormt lång och rikligt behårad med en lång blågrå päls. Kroppen var otroligt mager och man hade absolut inga problem att räkna djurets revben! Pälsen skiftade från stålgrått till blått. Och runt halsen bildade en enorm mängd vit päls en "krage".

Djuret var i Alicias ögon magnifikt, vackert och skrämmande! Skulle det äta upp henne? Alicia försökte röra sig men lederna klarade inte av att lyda hjärnans impulser, lederna var helt stela av köld, omöjliga att röra, det enda som för ögonblicket verkade vara rörligt var just fingrarna. Länge satt de på detta vis medan dagern grydde. Ingen av de två verkade bry sig speciellt mycket av vad den andra gjorde, kanske var båda lite avtrubbade av nattens kyla. Efter en stund, vilken i Alicias ögon var evighetslång så reste sig djuret, tog ett par steg närmare henne men stannade frågande. Det såg helt enkelt ut som om det frågade om det fick komma närmare. Alicia försökte säga något, hon tyckte sig uppfatta rädsla i djurets ögon, var djuret rädd för henne. Vad skulle väl hon kunna göra detta stora djur? Varelsen framför henne tog helt plötsligt och kastade sig ner på marken inte alls långt ifrån henne, vred sig på rygg och vek bort blicken. Som vi alla som någon gång haft ett hunddjur nära oss vet, så betyder ju detta beteende, jag är underlägsen dig, jag är inte farlig, jag vill dig bara väl. Men Alicia blev rädd, ohyggligt rädd! Djuret hade gjort en så plötslig rörelse att hon formligen frös till is, om det nu är möjligt när man redan är så frusen att kroppen inte längre lyder hjärnans signaler. "Djuret" bara låg där, det gjorde inga utfall mot henne, det visade på inget sätt att det skulle äta upp henne, det bara låg där helt stilla, med huvudet bortvänt. Inuti Alicias hjärna formades en stilla önskan, låt mig få ligga bredvid detta stora djur, låt mig få känna dess värme och låt min kropp tina upp igen, annars dör jag! Djuret låg fortfarande stilla, tänk om det hade dött! Hon tvingade sina frusna armar att ta sig fram till bestens bakdel, vad varmt det var, så levande men ändå så stilla. Djuret rörde sig inte en millimeter då hon sakta kröp ner intill det, hon makade sig till rätta, då… Nu dör jag tänkte hon! Men besten hade bara lagt sig tillrätta på sida. Där låg de nu, tätt tillsammans. Alicia bakom djurets enorma rygg, med armarna runt dess magra bröstkorg och ansiktet inborrat i den enorma kragen. Det kändes varmt och skönt! Och på något sätt mycket tryggt! Alicias sista tanke innan hon åter flöt in i medvetslöshetens sömn var, - Snälla gud, låt den vara kvar då jag vaknar igen!

Morgonen därpå vaknar Alicia av att en sötsur doft nästan kväljer henne! Vad i himlens namn kan lukta så illa? Hon vrider sakta på sig, kroppen lyder! Hon är inte längre stelfrusen men fortfarande så värker hela hennes lilla kropp. I snön ett par meter ifrån henne ser hon en blodig massa, resterna av en hare. Den är så pass nyfångad att det fortfarande ångar av det varma köttet. Har "det" försvunnit? Hon ser sig runt men kan inte se "det" någonstans. Han är borta, tänker hon sorgset. Hon hasar sig fram till den illa tilltygade haren och sätter tänderna i det ljumma köttet. Vidrigt, men ändå så gott! Hon bryr sig inte längre om att blodet från haren rinner ner mellan hennes fingrar och färgar hennes kläder. Vanligtvis skulle hon ha grillat köttet innan hon satt tänderna i det men hur får man upp en eld när det inte finns något torrt brännbart i närheten, bara snötäckta backar så lång hon kunde se.

När hon ätit färdigt försöker hon att orientera sig, men hon har ingen aning om var hon är längre, har aldrig tidigare varit så djupt in i skogen. Tänk om jag gått åt fel håll, hon skjuter bort tanken och koncentrerar sig på att försöka se något hon känner igen, men misslyckas. Allt hon ser är enormt höga furor, de är mycket högre än de hennes far ständigt arbetade med att fälla. Tankarna på fadern lockar fram tårar i ögonvrårna men hon torkar snabbt bort dem, - jag ska inte vara ledsen, inte nu, tänker hon. Plötsligt uppenbarar sig en enorm skugga, det är han, varelsen. Han bara står där och "mäter" henne med blicken, som om han funderade på något. Sedan kommer han fram till henne, nosar på henne och verkar gilla doften han känner. En tanke dyker upp i Alicias huvud: tänk om han tror att det är jag som luktar, inte resterna av haren. Men varelsen verkar inte som om han tänker äta upp henne nu heller. Han sätter sig helt enkelt ner bredvid henne och tittar sig förstrött omkring, efter en liten stund så "faller" han ihop och verkar somna. Alicia sitter som förhäxad och ser på detta stora djur. Bröstkorgen höjer och sänker sig under ljudliga snörvlande andetag, han sträcker lite på sig men verkar fortfarande sova lugnt. Trots att Alicia alldeles nyss vaknade så känner hon sig oerhört trött, lutar sig mot djurets varma och tjocka päls och somnar.

När hon än en gång vaknar så är hon åter ensam, djuret är borta, igen. Jag känner mig ensammare nu än när far försvann hinner hon tänka, men just då brakar det till i skogen bakom henne, hon har hört samma ljud förr, man då varit i säkerhet i den lilla skogshuggarkojan, nu satt hon här helt utan skydd. Detta var slutet, nu skulle hon bli vargföda. Hon hade aldrig förr blivit så rädd som hon nu blev. Hon var så rädd att hon helt enkelt inte klarade av att ens försöka rädda sig. Hon hörde vargen komma närmare och riktigt kände dess andedräkt i nacken, då hörde hon ett vrål någonstans vid sin högra sida. Ett vrål som fick vargen att tappa koncentrationen för ett ögonblick, Alicia lyckades trots sin rädsla att kasta sig in i en dunge av snåriga grenar som växte inte lång ifrån där hon satt. Det var varelsen som vrålat, den kom nu farande i en otrolig hastighet och flög på den stora vargen som om den varit en liten hund. De två slogs på liv och död och tester av den grå vargpälsen och varelsens blåaktiga päls flög omkring dem. Alicias ögon tårades, hon mindes faderns ord om att ingen levande någonsin lyckats klara sig från en vargs käftar. Detta var alltså slutet för detta vackra djur som troligtvis räddat henne till livet tidigare. Hon kunde inte längre se de två slagskämparna, tårarna förblindade henne. Men hon hörde, hon hörde skriken, tänderna som bet stora sår i kropparna när de träffade. Efter en mycket lång stund så tystnade plötsligt skriken och allt verkade helt stilla, allt som hördes var ett ansträngt flämtande, nu tar han mig tänkte hon.

Fortfarande vågade hon inte titta efter vem som vunnit, hon var så övertygad att om att vargen var vinnaren och hon dess nästa byte så när hon till slut hörde djuret där borta resa sig så lade hon sig bara ner och väntade, han kan ta mig tänkte hon, jag överlever aldrig detta. Men det kom ingen attack, så efter ett tag så reste hon sig försiktigt och kikade fram ur buskaget. Vargen låg död framför henne men av varelsen fanns endast ett blodigt spår som ledde bort från platsen. Han är skadad, var hennes tanke, måste komma i kapp honom och hjälpa, han hjälpte ju mig. Hon försökte resa sig upp helt men hennes ben bar inte riktigt, hon var för svag, klarade helt enkelt inte av att gå efter honom. Men envisheten och oroligheten tog överhanden, hon lyckades halvt om halvt gå, halvt om halvt krypa och på detta sätt så satte hon efter varelsen. Så lång hon såg framför sig så fanns han inte, bara det där röda spåret lyste upp i snön. Hon följde spåret i flera timmar, egentligen kom hon inte så långt som man skulle tro, det tog omåttligt lång tid för henne att ta sig fram, men hon gav inte upp. Hon kämpade vidare, bestämd på att finna djuret. Hoppas han inte dör var den tanke som hela tiden malde i hennes huvud. Att klädtrasorna frasades sönder ytterligare brydde hon sig inte om. Hon skrapade sina knän blodiga men framåt skulle hon, ville så gärna komma i kapp detta enorma djur. Mörkret närmade sig och fortfarande ingen varelse i sikte, var är han? Spåret ledde henne upp på en liten ås mitt i en skogsglänta. Alicia kämpade sig upp på denna och där, framför henne låg varelsen alldeles stilla. Det verkade inte ens som om han andades längre. Hon gick sakta sista biten fram till honom, ville inte riskera att skrämma honom, men djuret reagerade inte. Snälla Gud, tänkte hon, låt honom leva! Jag behöver honom! Hon undersökte skadorna på varelsen och gjorde ren såren så gott hon kunde med lite av den rena snön. Han gnydde lite när hon höll på men det var allt, inte en rörelse visade att han levde. Hon fick riktigt hålla andan själv för att höra om varelsen andades. Jodå, efter ett litet tag så rasslade det till i de stora lungorna, och andningen blev normal igen. Tack, sa hon högt, Tack snälla Gud för att du lyssnade på mig! Han levde och hon bad ideligen till vår herre att spara detta liv. När hon satt där hos honom så sänkte sig nattmörkret runt henne, vinden friskade i och kölden tog tag i hennes lilla kropp igen. Hon makade sig närmare det stora djuret igen och försökte att inte komma åt alla sår och revor han hade på kroppen. Hon gled ner i mörkret igen och somnade och hennes sista tanke innan sömnen riktigt hade henne i sitt sköte var: Jag ska kalla dig Stark, bara du överlever.

Stark vred sig i plågor hela natten, men när dagen åter grydde så verkade han må mycket bättre. Det var en underbart vacker morgon med solen på väg upp i väster och utan ett moln på den klarblå himlen. Det visade sig att de befann sig högt uppe på en platå, mitt inne i skogen. Just här var det fullt med små knotiga vindpinade björkar, och en och annan gammal apel. Man kunde tydligt se ruinen av ett litet nerbrunnet torp, skorstenspipan var det enda som fortfarande stod rakt upp som i givakt mot himlen, och runt omkring fanns brända brädor, vilka låg kors och tvärs runt torpet. Undrar vem som har bott här?? Alicia strövade sakta omkring runt husruinen, som för att finna svar på sin fråga, men något svar fick hon inte. Däremot fann hon en illa tilltygad liten dörr som ledde ner i en unken men frostfri matkällare. Här kan vi stanna tills det blir lite bättre väder, tänkte hon. Dock vägrade Stark att följa med henne in i underjorden. Han kom så långt fram som till öppningen men vägrade sedan ta ett enda steg till, det spelade ingen roll hur mycket hon lockade eller kämpade, Stark vägrade bestämt. Resten av dagen letade Alicia efter användbara saker vid ruinen. Hon lyckade finna ett gammalt knivblad tillverkat i gjutjärn, fortfarande någorlunda vasst men utan det träskaft den säkerligen haft innan branden. Hon fann även en tre-bent gjutjärnsgryta, en benkam, en liten mycket utsökt kopparplunta, vilken var alldeles svartbränd på utsidan men blank och fin inuti. Det fanns inte mycket mer som hon kunde ha användning av, allt var sönderbränt. Hon plockade ihop de små men viktiga fynden och bar ner dessa till källaren. Där nere var det totalt svart och hon var tvungen att känna sig fram med händerna i mörkret. Källaren var helt tom sånär som på en brits vid kortsidan längst in, här hade man troligtvis förvarat spannmål eller liknande. Britsen var inte mer än dryga metern lång men Alicia fick med lätthet plats att sträcka ut sig i sin fulla längd på den. Kallt och rått var det där nere men allt var lugnt och stilla, ingen plågsamt vinande vind som bet i hennes frusna kinder eller lekte med hennes trasiga persedlar. Vargen, tänkte hon, måste ta hand om vargen, och med denna tanken i sitt huvud somnade hon. Stark vakade över hennes lya, han hade krupit ihop och placerat sig så att han såg åt alla håll. Bättre väktare kunde den lilla inte få! Natten förflöt lugnt och de båda vaknade nästa morgon ordentligt utvilade.

Redan innan solen gått upp var Alicia och Stark på väg, på väg till vargkroppen. Man kunde trots att det snöat lite under natten se viken väg de kommit tidigare. Alicia visste att hon hade ett drygt arbete framför sig, hon hade aldrig tidigare flått och styckat en djurkropp på egen hand. Hennes far hade alltid skött den delen. – Om jag ändå haft fars kniv, tänkte hon där hon sakta klev fram i den nästan halvmetershöga snön. Stark lufsade efter henne i spåret med öronen uppspärrade, i övrigt såg han inte ut som om han ens var vid medvetande, han gick som i trans, utan att egentligen anstränga sig det minsta. Men hans sinnen var på helspänn, någonstans i närheten fanns ett rovdjur, det hörde han där han gick. Efter en dryg promenad var de båda framme vid kroppen och ännu hade inget djur rört den. Alicia böjde sig över vargen och tog fram kniven, detta kan väl aldrig gå, tänkte hon. Men fast besluten att försöka så satte hon sitt illa åtgångna knivblad i vargens skinn. Vargkroppen var totalt genom frusen och det var mycket svårt för henne att karva ur några bitar alls, men hon gav sig inte, vem visste när hon nästa gång skulle få chansen att få färskt kött. Tillslut hade hon lyckats få loss en hel del småbitar av det mörkröda köttet, och tyckte nog att det fick räcka. Hennes armar och händer var såriga efter det mycket ansträngande arbetet med djurkroppen. Hon hade även lyckats flå en del av ryggen på det vackra djuret, pälsen var mycket lång och tät, skulle vara underbar att ha på britsen så hon slapp ligga så som hon nu gjorde. Hon samlade ihop köttbitarna och bar dem tillbaka till sitt krypin. På vägen tillbaka upptäckte hon plötsligt att Stark var borta men eftersom mörkret tätnade runt omkring henne så beslöt hon sig för att ändå fortsätta till sin "håla". Hon ville på inga villkor tillbringa ytterligare en natt utomhus. När hon äntligen kom fram var det i det närmaste kolsvart i skogen runt henne, men hon kunde höra alla de djur som nattetid jagade föda runt hennes lilla jordhåla. En uggla hoade rakt ovanför hennes huvud och någonstans inte lång där ifrån hördes ljudet från ett större djur då detta plumsade fram i snön. Men ingenstans fanns det minsta spår efter Stark, var kunde han vara? Hon bad till vår herre att Stark skulle hitta tillbaka till henne trots att det var mörkt!

Som troligtvis alla vet så besväras inte hunddjur nämnvärt av mörker utan klarar av det mesta även om det som nu var totalt mörkt runt omkring.

Alicia visste att nu måste hon försöka bereda skinnet, annars skulle det mycket snart tappa sin underbara päls, så hon tog fram sin kniv och började skrapa bort köttet från insidan av fällen, så gott det nu gick i det mörker som rådde. Hon visse att hon var tvungen att smörja in huden med något fett, för att den skulle behålla sin elastisitet, men fett var något hon inte hade! Det enda hon över huvud taget hade var de få bitar kött hon fått med sig från vargen, men dessa var ju stelfrusna, så hon beslöt sig för att lägga sig ner och sova. Timmarna gick men Alicia kunde inte somna, hon lyssnade till vinden som friskade i utanför hennes håla och längtade efter att höra Starks bekanta ljud då han lade sig tillrätta utanför hennes dörr. Men allt hon kunde höra var vindens vinande och något litet råttdjur som knaprade på något precis innanför dörren. Morgonen kom med klart och fint väder, och Alicia sprang på stela ben ut för att se om Stark var tillbaka. Men utanför dörren fanns inga spår efter det djur som hon under de sista dagarna lärt sig att tycka så mycket om, han var borta. Alicia kände sig otroligt ledsen inför denna upptäckt, tårarna hotade bakom hennes ögonlock och hon kände sig tom inuti. Var kan han vara? Vad har hänt med honom? Tänk om han är skadad!!! Tankarna på Stark virvlade runt i huvudet på henne och hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Runt hennes boplats fanns det massor av spår av något mindre djur som tydligen sprungit fram och tillbaka där hela natten. Spåren liknade de som Stark lämnade efter sig men var betydligt mindre. Var skulle hon söka efter sin vän? Åt vilket håll kunde han gått? Alicia visste dock att det inte var någon större ide att försöka spåra Stark, för alla spår som fanns kvällen före hade sopats igen av vinden och hon visste också att Stark kunde ta sig mycket långa sträckor på kort tid, men hon skulle så gärna vilja veta vart han tagit vägen…

Det gick ett par veckor och Alicia kämpade varje dag för att få ihop lite som hon kunde livnära sig på. Det var inte lätt, men på något sätt så lyckades hon. Och var dag när hon kom ut från sitt krypin så konstaterade hon att det fanns ändå mer små tass avtryck av ett litet djur, det verkade som om djuret vaktade Alicias boplats, men ännu hade hon inte lyckats få se vad det var för ett djur. Av någon anledning så kändes det mindre ensamt då hon visste att det kom tillbaka varje natt. Av Stark syntes däremot inte ett spår…

För var dag som gick så utforskade Alicia mer och mer av skogen som fanns runt omkring henne, och just denna dag så kom hon fram till ett ofantligt stup.

Alicia tvärstannade med hjärtat i halsgropen, hon hade gått i andra tankar och nästan fallit över kanten ner i det okända. Hon satte sig ner på en sten och bara tittade. Det var så vackert! Framför henne fanns ett mycket avlång vattendrag, långt, långt där nere. Hon fick nästan känslan av att kanterna var dit kastade av någon jätte eller liknande, stora klippblock verkade som om de blivit staplade ovanpå varandra för att bilda detta ofantliga stup. Idag vet vi att detta vattendrag som för övrigt kallas för Store Lee bildades då inlandsisen drog sig tillbaka, och detta gav sjön dess ovanliga inramning. Så långt hon kunde se åt båda håll så sträckte sig vattnet åt både norr och söder, men tvärsöver var det inte speciellt långt. Hon kunde se att långt där borta på andra sidan fanns det små stugor som trotsigt klängde sig fast utvid stupkanterna.

Helt plötsligt så kände hon sig ovanligt upprymd, hon blev så ofantligt glad över att se att det fanns människor lång där borta. Hennes egen ensamhet kändes plötsligt inte lika skrämmande längre. Alicia satt där vid stupet både länge och väl, det var så vackert, tänk att hon aldrig tidigare sett att det fanns ett så stort vattendrag så nära hennes "hem". Vintern var på väg att släppa sitt kalla grepp om skogen och det droppade från träden runtomkring henne. Men här uppe på höjden över vattnet märkte hon inte ens detta, hon var helt trollbunden av det stora ofantligt vackra som omgav henne. Hon gladdes även över att hon upptäckt sina "grannar". Det kändes med ens inte så ensamt längre. Hon älskade att sitta och titta på bergsformationerna runt omkring henne och att fantisera om hur de kommit dit.

Plötsligt hör hon ett ljud bakom sig och tänker, Stark. Snabbt snurrar hon runt men kan inte se någonting, länge ser hon sig om utan att egentligen veta vad hon tittar efter. Men så plötsligt, en liten rörelse långt där borta, där skogens mörker sluter sig runt träden, någonting litet som ser ut att flyta fram över marken. Alicia anstränger sig för att se vad det är, men det är inte lätt. Vad det än är så förflyttar det sig mycket snabbt och smidigt över marken och det är för långt för att hon ska kunna urskilja några detaljer. Men hon ser dock att det är helt vitt med svarta ögon. Hon blir dock inte rädd, det lilla vita verkar vara mer rädd för henne än vad hon är för det. Till slut försvinner det vita in bland träden och kan inte längre ses från den plats där Alicia står. Hon vänder sig om igen och står där fascinerad över att det kan växa små knotiga granar långt nere på de kala klipporna. Det märks att våren är i antågande, kvällarna blir längre och temperaturen har den senaste tiden varit riktigt angenäm.

Efter att ha tittat ytterligare en stund på det vackra vilda där långt nedanför henne så bestämmer hon sig för att ta sig hemåt igen. Snön har i stort sett försvunnit förutom där träden står som tätast, där skiner solen aldrig på marken inunder. Skogen är så tät att marken inte fått en enda solstråle på flera hundra år, för så gamla är många av dessa stora träd. Alicia sneddar igenom detta skogsområde för att ta sig hem, då får hon se spåren efter det där lilla vita. Det är samma spår som hon sett utanför sin håla hela vintern, vad det än är så håller det ett öga på henne. Det kanske är en liten skogstomte, hennes far berättade ofta historier om de små dvärgfigurer som verkade i det fördolda. Men eftersom hon aldrig sett en så kunde hon ju inte veta. Det var nu drygt sex veckor sedan Stark försvann, ofta undrade hon var han var, om han levde och varför han övergett henne. Kanske var han död sedan länge, men hon hoppades att detta magnifika djur som en gång räddat livet på henne levde någonstans. Nu när värmen och ljuset var på väg så skulle hon också snart vara på väg. På väg till bebyggda marker där kanske någon kunde tala om var hennes släkt fanns, om hon nu hade någon…

Ett par veckor efter det att Alicia var vid "klipporna" vid Stora Lee så samlade hon ihop sina få ägodelar, fyllde kopparpluntan med färskt vatten och gav sig iväg från hålan som varit henes hem under de kalla vinterveckorna, som gått sedan fadern försvann.

Hon vandrade sakta genom de täta skogarna och njöt av det härliga vädret. Marken var nu mjuk att trampa på, för överallt växte tjock härligt mjuk mossa. Det fanns nu ingen snö alls kvar, till och med den snön som funnits långt in under träden hade nu smält och överallt fanns nu naturens egna konstverk att bevittna. Små rännilar med vatten letade sig ner mellan de små kullarna och överallt sköd det av liv. Djuren verkade redan ha startat sitt "vårarbete", de samlade delar till sina bon och överallt fanns det någonting att se på. Alicia älskade den här tiden på året, hon älskade att se fåglar som slet för att bygga ett eget litet bo.

Den sista veckan hade Alicia haft en känsla av att vara förföljd överallt hon gick, men hon såg aldrig någon eller något, det var bara en känsla. En kväll när hon lagt sig för att sova invid en "rotvälta" så hade hon den där känslan igen. Hon kämpade mot sin vilja att öppna ögonen och se sig omkring. Det hördes inte ett ljud! Allt var helt stilla, ändå fanns det något som störde friden, ett litet, litet hasande ljud som sakta men säkert tog sig närmare henne. Tänk om det verkligen fanns troll, och det var ett sådant som kom…

Alicia kände hur det knöt sig inom henne, men hon ville så gärna veta vad det var som förföljde henne och varför. Efter en liten stund, som för Alicia, när hon låg där, verkade som timmar så kände hon något kittla henne på näsan. Mycket försiktigt så var det något som undersökte henne där hon låg. Det sniffade och nosade runt både henne och hennes packning, vad det än var så var det på helspänn. Minsta lilla hon rörde sig så stod "sniffaren" blickstilla, som om den var livrädd att hon skulle anfalla. Efter en liten stund så hörde Alicia hur "saken" sakta avlägsnade sig. Då öppnade hon ögonen och vad fick hon se, jo, det där lilla djuret som följde henne den gången för länge sedan då hon höll på att ramla över stupet. Det där lilla vita djuret med de svarta ögonen, djuret formligen flöt fram över marken, det såg helt enkelt ut som om det svävade, man såg inga ben, kroppen bestod av en vit otroligt ullig päls som på något sätt stod rakt ut. Eftersom Alicia bara såg djuret bakifrån så konstaterade hon att det hade en mycket yvig lång svans och att det var någonstans runt 35 centimeter högt.

Plötsligt tvärstannade den vite och stirrade på henne. Alicia hade råkat röra lite på sig i sin iver att få se det lilla vita ordentligt. Framifrån påminde djuret om de vanliga rävarna som hennes far skjutit då och då men det hade ett nättare huvud och små upprättstående öron fulla med kort vit päls. Nosen och ögonen var helt svarta och detta gav djuret ett mycket charmigt utseende. Framifrån kunde man också skymta ett par små korta vita ben under all den yviga pälsen. Aldrig hade Alicia sett något liknande, men hon visste att det skulle finnas en sorts räv som oftast bodde längre upp i landet. Hennes far hade en gång berättat om en jägare som lyckats snara en "snöräv". Kanske detta var ett sådant djur, men enligt fadern så fanns de inte runt här längre. Den lille vite räven stod fortfarande som fastfrusen, kanske trodde den att Alicia inte kunde se den om den stod blickstilla. Helt plötsligt så rusar den iväg, det går så fort att man inte skulle tro att den använde sina ben, det såg mer ut som om någon drog den på en vagn eller liknande. "Han" sprang långt, långt bort. Alicia hörde att djuret rusade bort längs stigen som hon vandrat tidigare under dagen, så blev det plötsligt tyst igen, inte ett ljud hördes. Hon låg länge vaken och väntade på att den lille vite skulle komma tillbaka igen men tillslut somnade hon utmattad. När hon somnat kom en liten vit skugga smygande och lade sig ett par meter ifrån henne. Men när hon nästa morgon vaknade så var "skuggan" åter borta.

Efter ett par dagar kom hon fram till ett litet tjärn, där hon lyckades fånga ett par av de hundratals små fiskar som simmade sakta fram och tillbaka i det grunda vattnet. Och eftersom det nu fanns massor av torrt virke att använda till att göra upp en eld så grillade hon fisken och åt med välbehag. Detta var det första "lagade" målet mat hon fått sedan den dagen för länge sedan då hennes far försvunnit från deras hem. Resterna från fiskarna kastade hon in i närmaste buske. Det dröjde inte länge förrän hon hörde ett stilla knastrande från någons tänder som sakta åt upp resterna. Alicia log, hon visste att det var det lilla vita djuret som åt i skydd av den lilla busken. Hon hade sett att djuret förföljt henne flera dagar nu, men alltid på lite avstånd. Hon hade också lagt märke till att djuret haltade lite och inte jagade själv. Enda gången det sprang var när det kommit för nära Alicia eller när hon plötsligt ändrade riktning under vandringen. Nu fanns det alltid i hennes närhet, men alltid bakom någon buske eller liknande.

Ett par dagar förflöt i sakta mak och Alicia och hennes "skuggvän" tog sig en bra bit neråt bebodda marker. Solen steg högre och högre för var dag som gick och naturen runt de båda vandrarna klädde sig i vårskrud. Allt var så vackert att se, marken formligen exploderade av små vita blommor. Var Alicia än fäste blicken så såg hon dessa vita "blomstermattor". Nu var våren verkligen här, överallt hördes fågelkvitter och skogens alla djur hade fullt upp. Alicia hade nu inga problem att få tag på något ätbart, det fanns massor av småtjärn med lättfångad fisk och överallt fanns växter vars rötter var ätliga. Hennes lilla "skuggkamrat" började också ändra färg, han var inte längre vit som snö utan mer gråbrun, men ännu så vågade han inte gå fram till henne, han höll sig alltid på sin kant men gick aldrig längre bort än att han såg vad hon höll på med. Han blev inte längre skräckslagen när hon gjorde en snabb rörelse eller sprang mot honom. I Alicias ögon var han otroligt söt, huvudet var så vackert format, lite kilformat och med dessa vackra ögon som följde allt hon gjorde. Ibland fick hon känslan av att han vakade över henne, men när det verkligen gällde så försvann han med blixtens hastighet, för att gömma sig någonstans där han kände sig trygg. Så snart "faran" var över så fanns han åter i hennes närhet. Eftersom han alltid verkade som om han var en del av henne själv så kallade hon den lille för just "Skuggan", hon tyckte det passade honom.

Det var nu kväll och Alicia sökte efter något skyddat läge där hon kunde tillbringa natten, det var oväder i antågande och hon vill helst få något över huvudet. Tillslut så fann hon det hon sökte, ett klippblock ovanpå ett par stora stenar. De bildade nästan ett litet hus fast med sneda väggar och ett skevt tak. Men det skulle skydda henne mot ovädret. Hon gjorde sig i ordning för natten och kröp ner under vargfällen. Regnet började trumma på "taket" och vinden friskade i, tack vare de stora stenarna så var det helt vindstilla i hennes lilla krypin.

Hon hade haft tur, ute i regnet skulle hon varit genomblöt nu även om det bara regnat ett par minuter. Sömnen ville inte riktigt